2015-11-03

 
Idag mår jag bättre än vad jag gjorde sist jag skrev här. Jenny har plats i mitt tankerum vart enda dag men efter veckorna som gått har jag lärt mig att acceptera situationen lite mer och det är väl "skönt" om man kan säga så. Ni förstår. Det kändes fel att skratta och ha kul ett bra tag efter att det hände men jag fick ganska snabbt höra att det absolut inte var så det skulle kännas eller vara. Man måste tänka på vad Jenny själv hade velat och jag vet att hon aldrig hade önskat att se hennes närstående ägna hela sina liv åt sorg. Självklart ska man gråta ut allt man bara har, få tycka att livet är fruktansvärt orättvist och sakna så mycket man bara kan och mer än det. Men man får inte glömma att skratta, se det fina i saker, tycka att livet är bra. Vi har åtminstone turen att minnas Jenny, den glädjen hon hann sprida och de minnen vi hann skapa med henne. Min djupaste önskan är att ett knäpp med fingrarna hade fått henne tillbaka men det finns ingenting att göra, som vi alla vet, trots att man inte vill acceptera det faktumet. För Ludde är det fortfarande väldigt tungt och det gör så ont i mig att se honom så. Jag tror inget kan mäta den smärtan som han känner och det är det som är så hemskt att se på. Gör det ont i honom, gör det ont i mig. Jag älskar honom så himla mycket och han är utan tvekan världens bästa bror ! ♥
 
0 kommentarer